The (Un)simple Life

Vi lägger det (o)simpla livet på is, tills vidare. Skilsmässan är lycklig, kanske också helt definitiv. Jag går vidare, ni kan nu läsa mig här. Länka dit istället, om ni vill. Jag tror att jag kommer att bli bättre där, även om det såklart är en förlust att bli av med vapendragare C. Om hon återuppstår i någon form kan jag inte lova. Ni får väl tjata på henne. Ses på det nya stället!

/T

Ok, dagen började kanske inte med fåfänga. Åkte till Care och köpte arbetskläder; en mörkblå väst och en svart "blus" (?...den sortens ÖVERDEL man använder i vården). Sexigt, indeed. På H&M köpte jag fyra billiga toppar att ha under västen, omväxling förnöjer också på jobbet. Sen fick jag VR på posten, jag nappade på det där erbjudandet om BUS och nagellack och slog till på fem nummer. I tidningen hittade jag den sedvanliga sidan med tips om hemma-spa (varje tjejtidning/kvinnomagasin har en sådan i varje nummer, du kan inte ha missat den!), och bestämde mig för att testa. Alltså satt jag med ansiktet över ett ångbad i tio minuter, vansinnigt varmt men plågsamt på ett skönt sätt. Efter det peeling gjord på olivolja och socker. Sen en mask med banan, havregryn och honung. Sen min vanliga ansiktskräm (Eyeko 3in1 Cream). Jag tror att det var bra, huden är fortfarande rosig efter ångandet, jag har den känsligaste hyn ever, blir superlätt röd och sen tar det en evighet innan det går ner. Men det känns lent. Och rent. Om jag ska ge mig på en gissning tror jag att ångbadet var själva kärnan i det hela, ansiktsmasker har jag alltid varit lite skeptisk till. Funkar de verkligen? Sen manikyr med Essies "Ballet Slippers", och lite Mavala (bas och top coat). Peelingen funkade för övrigt bra till händerna också, slutligen insmorda med "Raunchy Rosie Hand Cream" från Glamourflage. Som om det inte vore nog, har jag också gjort en supergod smoothie. I give you:
Två mango
En näve frysta hallon
En del vatten, en del fruktjuice (valfri), en del pressad citron
En skvätt Aloe Vera som, som man brukar säga, finns i närmsta hälskostaffär
Mixa allt och drick!
Hoppas att allt detta är bra för kreativiteten också. Nu ska jag läsa ut en bok + skriva recension. Sen borde jag verkligen skriva på sånt där ANNAT, som jag vill skriva.

/T

Ibland är vardaglighet lika bra som högtidlighet. Eller, rättare sagt: Ibland ÄR vardaglighet högtidlighet. Jag är en sucker för så kallade "serious moments", jag kanske inte har kommit ut som det? Ja, jag är det iallafall (jo C, jag vet att DU vet). Jag älskar när luften liksom dallrar av allvaret i att någon berättar sin historia, alldeles uppriktigt. Sånt där som man vet att man under inga omständigheter kan avbryta, och man kanske är kissnödig som fan men man måste vänta, vänta & hålla sig, för annars kan det dröja så länge innan man har hunnit till samma punkt igen, och man vill inte missa det. DET går jag igång på. Det hör ofta ihop med skymning och sprit. Nu ser jag att te & mackor och en romantisk komedi, fritt från något annat snack än samstämmiga kommentarer om hur underbar Shirley MacLaine är som rivjärn, kan göra ungefär samma sak. Eller vara lika bra. Eller kanske att de förutsätter varandra. Och de kompletterar varandra, och när man har både och, så vet man att det kommer mera. Det blir liksom omöjligt att backa, och den där hejdå-strykningen (stryka= mkt bättre än smeka!) över kinden, summerar alltihop.

Det var allvaret. Såg också "The Ballad of Jack & Rose". Too many freaks för min smak. Jag hade säkert älskat den filmen för fem år sen, numera föredrar jag Jennifer Aniston uppenbarligen. Det tänker jag varken förklara eller försvara. Det är sent, jag svamlar. Tackohej.

/T

Jag och C listar pinsamma ord över telefon. Sådana där som liksom är riktigt cheesy, såna som det inte finns på kartan att man skulle kunna ta i sin mun och säga till en annan människa, och verkligen mena det. Vi håller oss hittills med erotikrelaterade glosor, och har kommit på fyra stycken höjdare so far:
Åtrå
Älska (som i älska MED)
Sensuell
Smeka
Jag är personligen lite tveksam till att åtrå passar in, jag vill nog inte bannlysa det helt. Det finns något potentiellt rått och desperat i det, som gör att det kan funka. Men allvarligt, "jag åtrår dig", det är ingen möjlig sak att säga. Åtrå skiljer sig från de övriga genom att inte framkalla illamående och rodnad, men det kan ändå inte klassas som särskilt användbart. Sensuell är riktigt pinigt. Har ni fler? Den som kommer på det pinsammaste ordet erhåller ett pris, förslagsvis ett recensionsex av en bok.

/T

Puh! Shit, vad mycket jag har gjort de senaste dagarna. Idag har jag gjort ärenden, typ bokat in mig på en kurs, betalat räkningar, överfört pengar till pappa. Jag har köpt snus, var tvungen att gå hem och hämta leget fast det är "min" lokala pizzeria där jag köpt snus tusen gånger utan att behöva visa tillstymmelse till ID-handling. Jag vet att det inte är i sin ordning att bli sur för att handlare följer lagen, men kom igen! Ingen kan ta mig för sjutton år, det är löjligt. (När jag hade druckit kaffe var jag i och för sig inte lika irriterad längre, jag skulle kunna ha en utläggning om grava beroenden, men hoppar det.) Jag har skickat en text till en eventuell och potentiell arbetsgivare, det mår jag illa av, men någonstans ska man ju börja. Jag har även i ett par dagar irriterat mig över texten om Curtis Sittenfeld i DN i måndags. Och ja, jag vet att det är en känslig punkt för mig, eftersom "Prep" var min bästa läsupplevelse på....lång tid. Men allvarligt, stereotypa porträtt av killar? "De är tanklösa, sexistiska, eller bara ouppnåeliga." * Eh, förlåt? Hon skriver om unga tjejer som typ aldrig kommit i närheten av relationer med killar, hon skriver om tjejer som precis börjat pröva sig fram, som är osäkra, famlande, undrande. Hon skriver om dem för vilka det andra könet lika gärna kunde komma från en annan planet, och hon gör det ur deras perspektiv. Alla som har varit en sextonårig tjej VET att killar kan verka "tanklösa, sexistiska, eller bara ouppnåeliga." Eller, låt mig korrigera, alla som har varit en tjej VET att killar kan verka "tanklösa, sexistiska eller bara ouppnåeliga". Punkt. Jag fattar inte när det blev ett krav att romaner ska vara politiskt korrekta, as opposed to ÄRLIGT BERÄTTADE.
Nu ska jag läsa en tjock bok om Alva Myrdal, wish me luck!, vi ses på andra sidan.

/T
* Yes, jag vet att det är Entertainment Weekly snarare än DN som står för den formuleringen, men jag ser ingen invändning mot den i texten heller.

Jag är ledig från jobbet, och det betyder tydligen att jag jobbar som besatt med ett jobb jag inte ens har istället. Det är verkligen sjukt jobbigt att försöka vara kreativ utan någon annan märkbar anledning än att man vill det. Man, jag, blir helt förvandlad och stirrig av att ägna timmar åt skrivande som förmodligen inte leder till vare sig publicitet eller arvode. Åh, ångest! Myten om den ångestridne konstnären är nog ingen myt after all, däremot har man ju fattat fel när det gäller hönan och ägget i det hela. Det är ju inte folk med ångest som skriver, det är de som tror att det kan vara en bra idé att skriva som får ångest. Hur kan man möjligen förbli helt mentalt frisk av att skriva ord som man inte har en aning om ifall någon vill ha? Hur behåller man lugnet när pulsen blir sjukt hög bara av tanken på att lyckas sälja? Hur GÖR ni frilansskribenter egentligen, eller hur gjorde ni innan ni fick skriva på uppdrag? Jag vill verkligen veta. (Och tackar allra ödmjukast att jag för tillfället åtminstone har en annan fast inkomst, som gör att jag inte behöver försörja mig på det här.)
Vi (jag?) hade tänkt att uppmärksamma när vi fick 1000 besökare, kanske fira det med något, hur man nu ställer till med kalas i en blogg? Nu är det 1185, och därmed gick tillfället till spillo. Vid 2000 ska jag bjuda på något spektakulärt. Nu ska jag dra mig tillbaka till de böcker jag har i uppdrag att skriva om - inte hälften så stressande.

/T

Jag älskar Elsie Johansson, och lite grann åtminstone älskar jag också Anneli Jordahl (fast där är kärleken parad med ett drag av missklädsam avundsjuka, tyvärr). I senaste Arena intervjuar den senare den förra (förresten: hur intressant skulle det inte vara om det var tvärtom? Elsie, skriv en bok om Anneli nu!), om sådant som Jordahl brukar intervjua bra författare om: skrivande, sex, ålder och klass. (Okej, jag önskar verkligen att det var jag, men jag tycker Jordahl är så sympatisk att jag inte kan irritera mig särskilt mycket.) Iallafall, Elsie har en mentor. Sin sondotter. Fattar ni? Förlåt för den uppenbara klichéjämförelsen, men försök för en stund föreställa dig en gubbe, en mansförfattare, som har en yngre familjemedlem som MENTOR? Musa, ska det väl vara eller? Men inte Elsie, hon skiter i det. Och det bästa av allt: hon är inte heller sådär bohemiskt låtsat omedveten om det märkliga i konstellationen. Nej, det oroade henne att den här unga kvinnan skulle konfronteras med sin farmor som sexuell varelse. Tacka fan för det, men det gick! Hon säger: "Vårt intellektuella och känslomässiga utbyte stärker mig också i min uppfattning att tjejer och tanter inte är så väsensskilda som vårt åldersfixerade samhälle vill få oss att tro!" Jag vet! Men vi måste hela tiden förhålla oss till det, så ser spelreglerna ut. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det kärnfulla hon säger där, det är det ämne som ligger mig närmast om hjärtat. Som när M och jag prövar oss fram vid hennes köksbord, med smirnoff-drinkar och samtal som hela tiden vill glida in på hur märklig vår relation är, eller rättare sagt, kan ses som. Hon undrar gång på gång, vad jag egentligen ska med en gammal tant till? (Nu är hon ju inte så vansinnigt gammal direkt, men 30 år skiljer det trots allt, det går inte att komma ifrån.) Och jag bollar tillbaka: Vad ska du med den här flicksnärtan till? Men uppenbarligen så ger vi varandra något viktigt. Och jag ska inte påstå att det inte spelar någon roll med åldersskillnader, för det kan vara fruktansvärt bökigt att skapa något som det inte finns någon regelsamling för. Det kostar på, nästan hela tiden, även när självklarheten i förhållandet blir större. Men, det är inte det att ålder är en irrelevant faktor som är det intressanta: det viktiga är att det går. Ändå. Trots allt.

/T

Åh herregud, jag blir lätt panikslagen över att jag har läst ut "Prep"! Vad ska jag göra nu? Det finns absolut inget bättre än att läsa en bok som man blir helt uppslukad av (eller som man tokidentifierar sig med trots att det är oerhört plågsamt att därigenom upptäcka att man kanske trots allt fortfarane är sexton år). Inget slår det. Men inget är heller så gnagande jobbigt som TOMHETEN som uppstår efteråt. Och vetskapen om att vilken bok man än plockar upp så kommer den inte att duga. Inte för att det inte finns någon som är lika bra, utan för att man egentligen bara vill ha en fortsättning på den förra. En uppföljare eller en kopia (inte blek!). Det absolut bästa botemedlet är att inte läsa på ett tag. Hur lätt är det? Förutom att jag faktiskt borde/måste läsa något för att det är mitt jobb, så är ju själva läsandet så inarbetat och vant att man inte bara kan upphöra med det sådär. Gud, jag måste ha mer. Sådana här gånger är böcker knark, I tell ya. Så, snälla, berätta för mig: hur gör ni? Vad är bästa botemedlet? Jag är i nöd här! Min ansiktskräm håller på att ta slut, jag ska beställa ny på nätet. Jag kommer nog att beställa något mer också. Jag tror att det kan hjälpa lite grann, men det är alldeles för kortvarigt. Jag behöver något beständigt som lindrar abstinensen. Hjälp!

/T

Jag är fullständigt övertygad om att om jag satt här och bara tittade så skulle jag se hur fresian växer. Det går så vansinnigt fort, sen igår kväll har bladen blivit mycket längre, bredare och tjockare. Snart kommer jag vara förvissad om att de faktiskt kommer att blomma, på riktigt. Nej, det här är ingen TRÄDGÅRDSBLOGG. Men: jag upptäcker något ganska konstigt. Att om jag är irriterad på något så kan det blåsa över bara genom att jag går in här och ser framstegen. Det är väldigt betryggande med projekt som det händer något med, som faktiskt verkar fungera.
Att det sedan kanske är ett problem att jag kan känna denna enorma IRRITATION över att jag ombes recensera en specifik bok, är en annan sak. Jag blir helt förvånad över mitt eget beteende, och tänker att jag är varken en lämplig litteraturvetare eller kritiker. Jag känner äkta vämjelse, motvilja och äckel inför vissa böcker, som handlar om vissa saker, som handlar om saker jag tycker är tråkiga. Jag pallar inte TRÅKIGT just nu, det går bara inte. Och så kommer jag på: jag älskar inte böcker "punkt". Naturligtvis älskar ingen alla böcker, men ibland tycker jag inte ens att det är något försonande i att det är just en bok. Är det inte ungefär som när jag och mina arbetskamrater pratar om hur svårt det är att erkänna för sig själv och andra att man liksom inte gillar gamla människor sådär generellt och konstant? Okej, jag bekänner: JAG ÄLSKAR INTE BÖCKER I ALLMÄNHET! Men när jag älskar en bok, så som jag just nu älskar Curtis Sittenfelds "Prep" - jag läser den på svenska, men klarar inte den dåliga titeln - , är det verkligen kärlek på riktigt!

/T

Ni måste bara läsa detta underbara inlägg från Isobel om min svärfar in spe. Ja, Carl-Agaton alltså, inte Torekull. Mer sax än sex på den där ledarsidan - så sant som det är sagt!

/C

OH! Pure happiness.

Jag är lite tipsy nu, så C: Var snäll och påminn mig om att minnas alla detaljer när vi pratar imorgon! Påminn mig om typ följande nyckelord: glädje, rad, religion, godhet, genuin snällhet, tvättstugan, dominans, rättframhet, klassamhälle, egenskaper & andlighet. (I och för sig, om jag ens vågar glömma något av det här, skjuter jag mig själv!)

För att ingen obehörig ska tro att jag är en dräggfull hippie sätter jag punkt här. Å andra sidan är det vid de tillfällen jag är med om sådant här som jag bryr mig minst om människors EVENTUELLA synpunkter/åsikter. Alltså, ni vet när man verkligen genuint skiter i vilket, för att allt är så PERFEKT just då, man är typ untouchable. Åh, jag älskar det. Och det ÄR så vackert.

/T

Är på väg till en öl med the girls. Vad är med detta heterotjejsammanhang som är så fantastiskt lockande? Skrikandet, pojksnacket, sexsnacket? Eller de ymnigt flödande komplimangerna, gärna om ens mer privata delar? Jag tänker mer på att ha en ordentlig urringning när jag ska träffa dem än när jag ska träffa nån jag är tänd på. Är det då ett queert läckage, eller är heterosexualiteten så stabil så att det bara därför är möjligt att skrika snygga bröst när man får syn på varann? Och varför tycker jag att den förgivettagna straightheten är så kul och avslappnande? Kul kan det ju förstås vara bara för att det är - kul?! Och avslappningen misstänker jag har att göra med att jag tycker det är rätt avtändande med überstraighthet, och utan störande pirr blir det ju avslappnande att umgås. Tråkigt, skulle man kunna hävda (men det skulle ju bara bara jobbigt om man hade det så i alla sammanhang),  avslappnande hursomhelst.

Så: svart urringat linne med lilla koftan över (uppknäppt förstås), svarta jeans och Mary Jane-heels.
Och inte ett span i sikte.

/C

På den där tillställningen i fredags var jag så rädd att jag skulle behöva berätta vad jag tyckte om Mian Lodalens böcker att när hon frågade publiken hur många som hade läst dem, lät jag bli att räcka upp handen. Sen undvek jag att närma mig bokbordet resten av kvällen, fast L som är hennes tjej satt där och vi har setts förr och vanlig artighet typ kräver att jag iallafall säger hejdå, bara för att jag var så rädd att behöva säga ett pip om hennes verk. Och min tjej ba': "Vadå, du hade väl kunnat ljuga om situationen uppstått?" Hon om någon borde väl veta hur dåligt jag ljuger. Sen spelade ett jätteskränigt band (det var typ fem tjejer med svart hår, tiaror och rosa strumpbyxor, no need say more) och ute på rökbalkongen pratade en tjej om ett obskyrt japanskt band som egentligen inte kan spela, och som hon lyssnar på. Shit, ett japanskt band, kan det inte synas på mig att jag lyssnar på lika delar kärleksballader och country, tack? Det hade kanske inte hjälpt, förresten.
Nu har jag skrivit min text om lyrik. Nu behöver ni inte höra mer om min ångest. Jag ska bara sitta och vara nöjd med mig själv, för att jag på rekordkort tid (om man typ inte räknar litteraturstudiet hit, och det gör jag inte) läst fyra hela diktsamlingar. Jag gillade cirka två och en halv av dem. Det är ändå mer än jag räknat med. Nu hoppas jag att jag får hålla på med romaner en stund istället. Annars kan jag ignorera avhandlingar och novellsamlingar en period också, jag är säkert lika bra på det som att förtränga poesi.

/T

Jag måste ge bort mitt blåvitrandiga linne till min tjej, för jag ser inte klok ut i det. Hur jag än sträcker på ryggen får jag en hållning och en mage som inte på något vis kan misstas för att vara något annat än en kopia av Andy, eller vad rullstolskillen i "Little Britain" nu heter. (Ja, jag vet att "rullstolskille" inte är ett politiskt korrekt begrepp. Var det något mer?) Det är verkligen helt insane, och jag är besviken på Gina Tricot som gör linnen på det här sättet. Nu måste jag leta efter mitt marin chica linne någon annanstans, och jag bor inte i en stad med en uppsjö av möjligheter direkt. Kanske Hanséns, kanske inte. Vidare måste jag försöka kolla in BUS-sprayen som det skrivs om på Fountain , jag tror att den kanske kan vara det komplement till min Piz Buin-BUS (som inte är en lättvariant, utan the real stuff, jag avskyr att vänta i veckor på färg). Slutligen, Presstop för att kolla om killen som jobbar där & gör allt jag ber honom om, har fått hem Vanity Fair nu. (Jag bara slängde ur mig att det kanske vore en idé att ta hem den, det var inte ett komplett genomtänkt förslag, men han sa bara att det skulle han ordna och nu får jag skitdåligt samvete om jag inte köper den, såklart.) Vilken betungande dag jag har framför mig. Eller inte. Jag ska måla naglarna, och försöka bestämma vad jag ska ha på mig på Art Loud ikväll också. Mian Lodalen ska tydligen komma, för henne känner jag lika delar rädsla och leda. Rädsla och leda kan i lagom dos kombineras ihop till en obändig nyfikenhet.
Och: här är jag Macho!

/T

Webblogg funkar bara knappt, det är inget Top model ikväll, vi har nya grannar som knullar så det bultar i väggen (kan ni inte flytta sängen lite grand bara? hur presenterar man ett sånt förslag?) och jag prövar en ny medicineringsstrategi för att inte klia sönder ögonen i sömnen som jag gjort de senaste nätterna, jag hittar inte den genialiska artikeln om queer femininitet som Ulrika Dahl skrev i Kom ut nr 5-6, år 2004 (om någon vet vilka sidor den omfattar, snälla meddela!), men dagens fikadejt på KB var supersupernice, kändes mycket intellektuellt på ett icke-traditionellt sätt att sitta i tre timmar där och diskutera biteori, gick visserligen vilse både på vägen dit och hem, men jag kom ju fram - och tillbaka. (Risken verkar vara stor att jag går från att vara lite vanligt disträ ibland till att bli förvirrad i allt fler sammanhang. Känns inte intellektuellt på ett fräscht sätt, oh no)

/C