Åh, underbara
Therese skriver om klass & universitetet igen. Jag blir helt tårögd. Hon skriver: "Och jag kan inte skriva sånt här utan att det känns som att jag klandrar mina föräldrar på något sätt, och gud vad jag inte gör det, jag älskar mina föräldrar helt sjukt mycket och de har alltid velat det bästa för mig, etc, etc, etc i evigheter, men de vet ju faktiskt inte hur det är att studera på universitetet, hur det funkar, hur man söker och kommer in och hur undervisningen går till eller hur betygsskalan ser ut. " Shit, tala om igenkänningsfaktor. Under mina fem år på universitetet har min mamma typ aldrig haft koll på vad det är jag läser, och framförallt inte vad det innebär. Ändå har hon varit tryggt förvissad om att det jag gör är jag bra på och att det är bra för mig att göra det. Att det är bra att jag är duktig & inte måste tvätta, klä och mata gamla människor varje dag hela livet. (Att jag just nu gör precis det är hon extremt kluven till, förbannad tror jag, över att jag slösar bort något. Något som för henne är extremt påtagligt & viktigt, nämligen begåvning. Något som för mig känns helt abstrakt & luddigt, och som allt oftare verkar meningslöst. Inte så att det är meningslöst att studera litteratur, nej absolut inte, och särskilt inte när det är roligt och spännande. Men det är liksom inte meningsfullt
i sig , allt med litteraturvetenskap är inte bra. Jag kan till exempel verkligen inte se hur det skulle vara mer stimulerande att läsa Canterbury Tales än byta en blöja. DET kan jag nog aldrig förklara för henne. Och just det, samtidigt som det gör henne lite förbannad tror jag att det gör henne stolt. Liksom, att jag kan se värdet i det hon ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt. För är det något hon VET är det att hon har gjort något viktigt här. Kanske finns det en glädje, eller en tillfredsställelse i skepsisen & oron, över att inte alla barnen tveklöst vänt hennes profession ryggen.) Iallafall, sen jag var femton, sexton år har jag försökt få min mamma att läsa romaner. Jag har alltid haft, och har fortfarande, svårt att fatta att människor inte vill läsa. Och det har gått bra, numera har min mamma alltid en bok på G. Ibland sträckläser hon, till och med. Hon fastnade en gång för alla i och med Elsie Johanssons Nancy-trilogi. Sen dess, tror jag, är hon på jakt efter en läsupplevelse som kan matcha den. Och det här läsandet har på något sätt närmat henne det jag håller på med. För några veckor sedan ringde hon för att säga att min recension av Philippe Claudels "Grå själar" var otroligt bra skriven, liksom att jag verkligen skriver bra. Till skillnad från de tidigare, lika uppmuntrande men liksom inte lika...ja, involverade, inkluderade, engagerade, "Du är så duktig som skriver!". Fatta den känslan! Och när hon ringer för att säga att min text nådde henne på något sätt, blir jag så glad för att jag kan skriva på det sättet, för att jag lagt bort en del av mina universitetsmanér (de som jag ganska lätt förvärvade och anpassade mig till, bara för att jag alltid haft väldigt lätt att anpassa mig till skolsystemet), till förmån för ett annat sätt att uttrycka mig. När jag har skrivit något som min mamma tycker om, vill jag bara konstruera ett bokbål av mina uppsatser, med alla sina "intertrextualitet", "mise en abyme", "performativitet" eller "materialisering". Ja, det vete fan vart jag vill komma med det här, men Thereses text är så BRA. Den sätter fingret på något, inte minst känslan det ger att befinna sig på en plats som människor inte begriper sig på, som man själv inte begriper sig på, och försöka undvika att bli märkvärdig. Min mammas värsta skällsord genom tiderna är förmodligen just "märkvärdig" och as time goes by, jag tror att det är mitt också.
/T