The (Un)simple Life

Jag måste ge bort mitt blåvitrandiga linne till min tjej, för jag ser inte klok ut i det. Hur jag än sträcker på ryggen får jag en hållning och en mage som inte på något vis kan misstas för att vara något annat än en kopia av Andy, eller vad rullstolskillen i "Little Britain" nu heter. (Ja, jag vet att "rullstolskille" inte är ett politiskt korrekt begrepp. Var det något mer?) Det är verkligen helt insane, och jag är besviken på Gina Tricot som gör linnen på det här sättet. Nu måste jag leta efter mitt marin chica linne någon annanstans, och jag bor inte i en stad med en uppsjö av möjligheter direkt. Kanske Hanséns, kanske inte. Vidare måste jag försöka kolla in BUS-sprayen som det skrivs om på Fountain , jag tror att den kanske kan vara det komplement till min Piz Buin-BUS (som inte är en lättvariant, utan the real stuff, jag avskyr att vänta i veckor på färg). Slutligen, Presstop för att kolla om killen som jobbar där & gör allt jag ber honom om, har fått hem Vanity Fair nu. (Jag bara slängde ur mig att det kanske vore en idé att ta hem den, det var inte ett komplett genomtänkt förslag, men han sa bara att det skulle han ordna och nu får jag skitdåligt samvete om jag inte köper den, såklart.) Vilken betungande dag jag har framför mig. Eller inte. Jag ska måla naglarna, och försöka bestämma vad jag ska ha på mig på Art Loud ikväll också. Mian Lodalen ska tydligen komma, för henne känner jag lika delar rädsla och leda. Rädsla och leda kan i lagom dos kombineras ihop till en obändig nyfikenhet.
Och: här är jag Macho!

/T

Trackback-URL för detta inlägg:
http://app.webblogg.se/index.bd?fa=tb.add&id=1266887