The (Un)simple Life

Jag är ledig från jobbet, och det betyder tydligen att jag jobbar som besatt med ett jobb jag inte ens har istället. Det är verkligen sjukt jobbigt att försöka vara kreativ utan någon annan märkbar anledning än att man vill det. Man, jag, blir helt förvandlad och stirrig av att ägna timmar åt skrivande som förmodligen inte leder till vare sig publicitet eller arvode. Åh, ångest! Myten om den ångestridne konstnären är nog ingen myt after all, däremot har man ju fattat fel när det gäller hönan och ägget i det hela. Det är ju inte folk med ångest som skriver, det är de som tror att det kan vara en bra idé att skriva som får ångest. Hur kan man möjligen förbli helt mentalt frisk av att skriva ord som man inte har en aning om ifall någon vill ha? Hur behåller man lugnet när pulsen blir sjukt hög bara av tanken på att lyckas sälja? Hur GÖR ni frilansskribenter egentligen, eller hur gjorde ni innan ni fick skriva på uppdrag? Jag vill verkligen veta. (Och tackar allra ödmjukast att jag för tillfället åtminstone har en annan fast inkomst, som gör att jag inte behöver försörja mig på det här.)
Vi (jag?) hade tänkt att uppmärksamma när vi fick 1000 besökare, kanske fira det med något, hur man nu ställer till med kalas i en blogg? Nu är det 1185, och därmed gick tillfället till spillo. Vid 2000 ska jag bjuda på något spektakulärt. Nu ska jag dra mig tillbaka till de böcker jag har i uppdrag att skriva om - inte hälften så stressande.

/T

Jag älskar Elsie Johansson, och lite grann åtminstone älskar jag också Anneli Jordahl (fast där är kärleken parad med ett drag av missklädsam avundsjuka, tyvärr). I senaste Arena intervjuar den senare den förra (förresten: hur intressant skulle det inte vara om det var tvärtom? Elsie, skriv en bok om Anneli nu!), om sådant som Jordahl brukar intervjua bra författare om: skrivande, sex, ålder och klass. (Okej, jag önskar verkligen att det var jag, men jag tycker Jordahl är så sympatisk att jag inte kan irritera mig särskilt mycket.) Iallafall, Elsie har en mentor. Sin sondotter. Fattar ni? Förlåt för den uppenbara klichéjämförelsen, men försök för en stund föreställa dig en gubbe, en mansförfattare, som har en yngre familjemedlem som MENTOR? Musa, ska det väl vara eller? Men inte Elsie, hon skiter i det. Och det bästa av allt: hon är inte heller sådär bohemiskt låtsat omedveten om det märkliga i konstellationen. Nej, det oroade henne att den här unga kvinnan skulle konfronteras med sin farmor som sexuell varelse. Tacka fan för det, men det gick! Hon säger: "Vårt intellektuella och känslomässiga utbyte stärker mig också i min uppfattning att tjejer och tanter inte är så väsensskilda som vårt åldersfixerade samhälle vill få oss att tro!" Jag vet! Men vi måste hela tiden förhålla oss till det, så ser spelreglerna ut. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det kärnfulla hon säger där, det är det ämne som ligger mig närmast om hjärtat. Som när M och jag prövar oss fram vid hennes köksbord, med smirnoff-drinkar och samtal som hela tiden vill glida in på hur märklig vår relation är, eller rättare sagt, kan ses som. Hon undrar gång på gång, vad jag egentligen ska med en gammal tant till? (Nu är hon ju inte så vansinnigt gammal direkt, men 30 år skiljer det trots allt, det går inte att komma ifrån.) Och jag bollar tillbaka: Vad ska du med den här flicksnärtan till? Men uppenbarligen så ger vi varandra något viktigt. Och jag ska inte påstå att det inte spelar någon roll med åldersskillnader, för det kan vara fruktansvärt bökigt att skapa något som det inte finns någon regelsamling för. Det kostar på, nästan hela tiden, även när självklarheten i förhållandet blir större. Men, det är inte det att ålder är en irrelevant faktor som är det intressanta: det viktiga är att det går. Ändå. Trots allt.

/T

Åh herregud, jag blir lätt panikslagen över att jag har läst ut "Prep"! Vad ska jag göra nu? Det finns absolut inget bättre än att läsa en bok som man blir helt uppslukad av (eller som man tokidentifierar sig med trots att det är oerhört plågsamt att därigenom upptäcka att man kanske trots allt fortfarane är sexton år). Inget slår det. Men inget är heller så gnagande jobbigt som TOMHETEN som uppstår efteråt. Och vetskapen om att vilken bok man än plockar upp så kommer den inte att duga. Inte för att det inte finns någon som är lika bra, utan för att man egentligen bara vill ha en fortsättning på den förra. En uppföljare eller en kopia (inte blek!). Det absolut bästa botemedlet är att inte läsa på ett tag. Hur lätt är det? Förutom att jag faktiskt borde/måste läsa något för att det är mitt jobb, så är ju själva läsandet så inarbetat och vant att man inte bara kan upphöra med det sådär. Gud, jag måste ha mer. Sådana här gånger är böcker knark, I tell ya. Så, snälla, berätta för mig: hur gör ni? Vad är bästa botemedlet? Jag är i nöd här! Min ansiktskräm håller på att ta slut, jag ska beställa ny på nätet. Jag kommer nog att beställa något mer också. Jag tror att det kan hjälpa lite grann, men det är alldeles för kortvarigt. Jag behöver något beständigt som lindrar abstinensen. Hjälp!

/T

Jag är fullständigt övertygad om att om jag satt här och bara tittade så skulle jag se hur fresian växer. Det går så vansinnigt fort, sen igår kväll har bladen blivit mycket längre, bredare och tjockare. Snart kommer jag vara förvissad om att de faktiskt kommer att blomma, på riktigt. Nej, det här är ingen TRÄDGÅRDSBLOGG. Men: jag upptäcker något ganska konstigt. Att om jag är irriterad på något så kan det blåsa över bara genom att jag går in här och ser framstegen. Det är väldigt betryggande med projekt som det händer något med, som faktiskt verkar fungera.
Att det sedan kanske är ett problem att jag kan känna denna enorma IRRITATION över att jag ombes recensera en specifik bok, är en annan sak. Jag blir helt förvånad över mitt eget beteende, och tänker att jag är varken en lämplig litteraturvetare eller kritiker. Jag känner äkta vämjelse, motvilja och äckel inför vissa böcker, som handlar om vissa saker, som handlar om saker jag tycker är tråkiga. Jag pallar inte TRÅKIGT just nu, det går bara inte. Och så kommer jag på: jag älskar inte böcker "punkt". Naturligtvis älskar ingen alla böcker, men ibland tycker jag inte ens att det är något försonande i att det är just en bok. Är det inte ungefär som när jag och mina arbetskamrater pratar om hur svårt det är att erkänna för sig själv och andra att man liksom inte gillar gamla människor sådär generellt och konstant? Okej, jag bekänner: JAG ÄLSKAR INTE BÖCKER I ALLMÄNHET! Men när jag älskar en bok, så som jag just nu älskar Curtis Sittenfelds "Prep" - jag läser den på svenska, men klarar inte den dåliga titeln - , är det verkligen kärlek på riktigt!

/T

Ni måste bara läsa detta underbara inlägg från Isobel om min svärfar in spe. Ja, Carl-Agaton alltså, inte Torekull. Mer sax än sex på den där ledarsidan - så sant som det är sagt!

/C

OH! Pure happiness.

Jag är lite tipsy nu, så C: Var snäll och påminn mig om att minnas alla detaljer när vi pratar imorgon! Påminn mig om typ följande nyckelord: glädje, rad, religion, godhet, genuin snällhet, tvättstugan, dominans, rättframhet, klassamhälle, egenskaper & andlighet. (I och för sig, om jag ens vågar glömma något av det här, skjuter jag mig själv!)

För att ingen obehörig ska tro att jag är en dräggfull hippie sätter jag punkt här. Å andra sidan är det vid de tillfällen jag är med om sådant här som jag bryr mig minst om människors EVENTUELLA synpunkter/åsikter. Alltså, ni vet när man verkligen genuint skiter i vilket, för att allt är så PERFEKT just då, man är typ untouchable. Åh, jag älskar det. Och det ÄR så vackert.

/T

Är på väg till en öl med the girls. Vad är med detta heterotjejsammanhang som är så fantastiskt lockande? Skrikandet, pojksnacket, sexsnacket? Eller de ymnigt flödande komplimangerna, gärna om ens mer privata delar? Jag tänker mer på att ha en ordentlig urringning när jag ska träffa dem än när jag ska träffa nån jag är tänd på. Är det då ett queert läckage, eller är heterosexualiteten så stabil så att det bara därför är möjligt att skrika snygga bröst när man får syn på varann? Och varför tycker jag att den förgivettagna straightheten är så kul och avslappnande? Kul kan det ju förstås vara bara för att det är - kul?! Och avslappningen misstänker jag har att göra med att jag tycker det är rätt avtändande med überstraighthet, och utan störande pirr blir det ju avslappnande att umgås. Tråkigt, skulle man kunna hävda (men det skulle ju bara bara jobbigt om man hade det så i alla sammanhang), avslappnande hursomhelst.

Så: svart urringat linne med lilla koftan över (uppknäppt förstås), svarta jeans och Mary Jane-heels.
Och inte ett span i sikte.

/C

På den där tillställningen i fredags var jag så rädd att jag skulle behöva berätta vad jag tyckte om Mian Lodalens böcker att när hon frågade publiken hur många som hade läst dem, lät jag bli att räcka upp handen. Sen undvek jag att närma mig bokbordet resten av kvällen, fast L som är hennes tjej satt där och vi har setts förr och vanlig artighet typ kräver att jag iallafall säger hejdå, bara för att jag var så rädd att behöva säga ett pip om hennes verk. Och min tjej ba': "Vadå, du hade väl kunnat ljuga om situationen uppstått?" Hon om någon borde väl veta hur dåligt jag ljuger. Sen spelade ett jätteskränigt band (det var typ fem tjejer med svart hår, tiaror och rosa strumpbyxor, no need say more) och ute på rökbalkongen pratade en tjej om ett obskyrt japanskt band som egentligen inte kan spela, och som hon lyssnar på. Shit, ett japanskt band, kan det inte synas på mig att jag lyssnar på lika delar kärleksballader och country, tack? Det hade kanske inte hjälpt, förresten.
Nu har jag skrivit min text om lyrik. Nu behöver ni inte höra mer om min ångest. Jag ska bara sitta och vara nöjd med mig själv, för att jag på rekordkort tid (om man typ inte räknar litteraturstudiet hit, och det gör jag inte) läst fyra hela diktsamlingar. Jag gillade cirka två och en halv av dem. Det är ändå mer än jag räknat med. Nu hoppas jag att jag får hålla på med romaner en stund istället. Annars kan jag ignorera avhandlingar och novellsamlingar en period också, jag är säkert lika bra på det som att förtränga poesi.

/T

Jag måste ge bort mitt blåvitrandiga linne till min tjej, för jag ser inte klok ut i det. Hur jag än sträcker på ryggen får jag en hållning och en mage som inte på något vis kan misstas för att vara något annat än en kopia av Andy, eller vad rullstolskillen i "Little Britain" nu heter. (Ja, jag vet att "rullstolskille" inte är ett politiskt korrekt begrepp. Var det något mer?) Det är verkligen helt insane, och jag är besviken på Gina Tricot som gör linnen på det här sättet. Nu måste jag leta efter mitt marin chica linne någon annanstans, och jag bor inte i en stad med en uppsjö av möjligheter direkt. Kanske Hanséns, kanske inte. Vidare måste jag försöka kolla in BUS-sprayen som det skrivs om på Fountain , jag tror att den kanske kan vara det komplement till min Piz Buin-BUS (som inte är en lättvariant, utan the real stuff, jag avskyr att vänta i veckor på färg). Slutligen, Presstop för att kolla om killen som jobbar där & gör allt jag ber honom om, har fått hem Vanity Fair nu. (Jag bara slängde ur mig att det kanske vore en idé att ta hem den, det var inte ett komplett genomtänkt förslag, men han sa bara att det skulle han ordna och nu får jag skitdåligt samvete om jag inte köper den, såklart.) Vilken betungande dag jag har framför mig. Eller inte. Jag ska måla naglarna, och försöka bestämma vad jag ska ha på mig på Art Loud ikväll också. Mian Lodalen ska tydligen komma, för henne känner jag lika delar rädsla och leda. Rädsla och leda kan i lagom dos kombineras ihop till en obändig nyfikenhet.
Och: här är jag Macho!

/T

Webblogg funkar bara knappt, det är inget Top model ikväll, vi har nya grannar som knullar så det bultar i väggen (kan ni inte flytta sängen lite grand bara? hur presenterar man ett sånt förslag?) och jag prövar en ny medicineringsstrategi för att inte klia sönder ögonen i sömnen som jag gjort de senaste nätterna, jag hittar inte den genialiska artikeln om queer femininitet som Ulrika Dahl skrev i Kom ut nr 5-6, år 2004 (om någon vet vilka sidor den omfattar, snälla meddela!), men dagens fikadejt på KB var supersupernice, kändes mycket intellektuellt på ett icke-traditionellt sätt att sitta i tre timmar där och diskutera biteori, gick visserligen vilse både på vägen dit och hem, men jag kom ju fram - och tillbaka. (Risken verkar vara stor att jag går från att vara lite vanligt disträ ibland till att bli förvirrad i allt fler sammanhang. Känns inte intellektuellt på ett fräscht sätt, oh no)

/C

Jag har klippt ner och vattnat mina penséer (jag föredrar att referera till dem som just mina, fast vi är två som bor här, men det är jag som vårdar & ger kärlek, you see). De är törstiga, och det här med att klippa dem är det bästa tips jag någonsin fått (tack M!) för de växer som sjutton. Har svept med vattenkannan över mitt odlingsprojekt här i arbetsrummet också. Det har skjutit upp ett grönt, kraftigt skott i krukan med fresia. Jag var ärligt på vippen att fälla en glädjetår när jag såg det. Det växer! Och det, fastän det är jag som sköter om det. Mirakel sker obviously. (För den som är intresserad tror jag minsann att anemonen också är på väg...åh, tänk när (OM!) de blommar, det kommer att vara underbart.
Pratade nyss med M i telefonen, fan det är en sån energiboost varje gång. Sist jag var hos henne pratade vi om energitjuvar och min mer eller mindre konstanta trötthet. Hon bad mig att empiriskt undersöka ifall det kunde vara så att hon var en energitjuv. Eh...not! Nu är jag pigg och glad igen, och ska ta mig an att plocka undan lite och sen lägga in nytvättat tvätt i skåp och lådor. Mitt enda aber är att jag har så gräsligt ont under fötterna, blåsor från barfota promenad i förra årets ballerinor. Men det går. Först ska jag ladda ner låtar, sen ska det fixas. Och ikväll är det final i TopModel och jag har ingen favorit. Och just det, jag ska beställa böcker också. Romaner, sådana jag VILL läsa. Och maila S med kreativt förslag. Oh, det mesta skulle verkligen vara perfekt sånär som på att jag inte är ledig imorgon. Det känns som att jag borde vara det, men det är jag inte. So long!

/T

Problemet är inte bara att man inte kan lyckas utan allt det där peppet. Problemet är också att om/när man väl lyckas med det där fina omöjliga lite märkvärdiga så går man över en gräns där allt man gör blir rappakalja för människor hemifrån och fullständigt självklart i relation till resten av ens liv. Att jag är doktorand beror ju på att jag är doktorand - eller? (Att komma in på forskarutbildningen är väl knappast en klassresa hör jag min sjuka sjuka hjärna säga till sig själv, men jag ignorerar det och går vidare:) Den plats man är på blir självklar - vilket dock inte betyder att man känner isg bekväm i den, när börjar man göra det undrar jag? - och vägen dit blir i efterhand också självklar. Det man har gjort och de tvivel på sig själv man haft blir helt plötsligt betydelselösa och när man försöker hålla allt det där levande känner man sig bara som en ältande och arbetarklassromantiserande alternativt arbetarklassföraktande liten tjej. Rättelse: jag, jag, jag känner. Fast jag hoppas ju att det är fler än jag... Angående peppen måste jag säga att pepp är inte pepp "i sig". (Att resonera kring att saker inte är något "i sig" är det bästa jag vet så bear with me now.) Man måste ju fatta när saker är pepp. När en komplimang man får om en lite detalj i någon lite text man lagt fram säger något om helheten, om en själv! Jag vill gärna se det som att en liten komplimang bara är en komplimang för just det lilla lilla det kommenterar. Men det är den ju inte. Den ska sättas in i ett stort pussel av komplimanger och pepp som man fått av den personen, av alla akademiker (blir inte så stor del av pusslet) och alla människor nånsin. Och kanske kan det pusslet bli tillräckligt stort så man vågar göra nåt med det, sätta upp det nånstans kanske. Ja ni fattar ju vart jag vill komma med det här: en hög med pusselbitar lägger man i en låda och lägger längst in i garderoben. Se där, nu fick jag in två fina metaforer i en, gardroben måste också med! Fast jag är allvarlig också.

/C

Åh, underbara Therese skriver om klass & universitetet igen. Jag blir helt tårögd. Hon skriver: "Och jag kan inte skriva sånt här utan att det känns som att jag klandrar mina föräldrar på något sätt, och gud vad jag inte gör det, jag älskar mina föräldrar helt sjukt mycket och de har alltid velat det bästa för mig, etc, etc, etc i evigheter, men de vet ju faktiskt inte hur det är att studera på universitetet, hur det funkar, hur man söker och kommer in och hur undervisningen går till eller hur betygsskalan ser ut. " Shit, tala om igenkänningsfaktor. Under mina fem år på universitetet har min mamma typ aldrig haft koll på vad det är jag läser, och framförallt inte vad det innebär. Ändå har hon varit tryggt förvissad om att det jag gör är jag bra på och att det är bra för mig att göra det. Att det är bra att jag är duktig & inte måste tvätta, klä och mata gamla människor varje dag hela livet. (Att jag just nu gör precis det är hon extremt kluven till, förbannad tror jag, över att jag slösar bort något. Något som för henne är extremt påtagligt & viktigt, nämligen begåvning. Något som för mig känns helt abstrakt & luddigt, och som allt oftare verkar meningslöst. Inte så att det är meningslöst att studera litteratur, nej absolut inte, och särskilt inte när det är roligt och spännande. Men det är liksom inte meningsfullt i sig , allt med litteraturvetenskap är inte bra. Jag kan till exempel verkligen inte se hur det skulle vara mer stimulerande att läsa Canterbury Tales än byta en blöja. DET kan jag nog aldrig förklara för henne. Och just det, samtidigt som det gör henne lite förbannad tror jag att det gör henne stolt. Liksom, att jag kan se värdet i det hon ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt. För är det något hon VET är det att hon har gjort något viktigt här. Kanske finns det en glädje, eller en tillfredsställelse i skepsisen & oron, över att inte alla barnen tveklöst vänt hennes profession ryggen.) Iallafall, sen jag var femton, sexton år har jag försökt få min mamma att läsa romaner. Jag har alltid haft, och har fortfarande, svårt att fatta att människor inte vill läsa. Och det har gått bra, numera har min mamma alltid en bok på G. Ibland sträckläser hon, till och med. Hon fastnade en gång för alla i och med Elsie Johanssons Nancy-trilogi. Sen dess, tror jag, är hon på jakt efter en läsupplevelse som kan matcha den. Och det här läsandet har på något sätt närmat henne det jag håller på med. För några veckor sedan ringde hon för att säga att min recension av Philippe Claudels "Grå själar" var otroligt bra skriven, liksom att jag verkligen skriver bra. Till skillnad från de tidigare, lika uppmuntrande men liksom inte lika...ja, involverade, inkluderade, engagerade, "Du är så duktig som skriver!". Fatta den känslan! Och när hon ringer för att säga att min text nådde henne på något sätt, blir jag så glad för att jag kan skriva på det sättet, för att jag lagt bort en del av mina universitetsmanér (de som jag ganska lätt förvärvade och anpassade mig till, bara för att jag alltid haft väldigt lätt att anpassa mig till skolsystemet), till förmån för ett annat sätt att uttrycka mig. När jag har skrivit något som min mamma tycker om, vill jag bara konstruera ett bokbål av mina uppsatser, med alla sina "intertrextualitet", "mise en abyme", "performativitet" eller "materialisering". Ja, det vete fan vart jag vill komma med det här, men Thereses text är så BRA. Den sätter fingret på något, inte minst känslan det ger att befinna sig på en plats som människor inte begriper sig på, som man själv inte begriper sig på, och försöka undvika att bli märkvärdig. Min mammas värsta skällsord genom tiderna är förmodligen just "märkvärdig" och as time goes by, jag tror att det är mitt också.

/T

Åh, jag har shoppat! Det är insane, jag vet, men jag har fyra par nya skor. Fyra! Jag har aldrig köpt så många skor på en och samma gång förut. Kanske beror det på att jag alltid köpt dyrare skor än såhär (varför det? när man kan köpa många?), de dyraste kostade 380 kronor nu. Jag är helt hög. Och fattig, men det ignorerar jag. Jag köpte ett blåvitt randigt linne, en rödvit randig topp, vita leggings, svarta dito, och BUS ockå. Ikväll, efter att jag läst lyriken (ja, jag vet att det går trögt, jag vet att jag är världens segaste och mest otacksamma recensent ever), ska jag ta en dusch, testa BUS:en (?), fila fötterna, måla tånaglarna. Jag ska bara ha lyx för mig själv, sen ska jag lägga mig på soffan och bläddra i något magasin och typ prata med mina väninnor i telefonen. Haha, lovely.
Igår såg jag halva "Ninas resa", innan jag gav upp och ringde C, som tipsade om att "Maid in Manhattan" skulle gå på trean. Gick ut och tvingade min darling att ge upp halvdokumentären för J-Lo. Seriöst, Ninas resa är bland det tråkigaste jag någonsin sett. What's with the guldbagge liksom? Jag avskyr filmer som till hälften är dokumentärer, alltså med intervjuer och autentisk berättarröst, och sen är resten spelfilm. Fattar ni inte att det blir som rekonstruktioner i typ Efterlyst eller nånting? Det är det ultimata greppet för att sabba såväl en dokumentär som en spelfilm, att mixa på det här sättet. Och ärligt, måste ALLA filmer som handlar om förintelsen och dess efterverkningar, hyllas av alla alltid? När sågades en judefilm senast? Tacka vet jag J-Lo.

/T

Jag har gnällt på den här dammiga värmen hela dagen, vardagsrummet har varit som en bastu (min Rosebud har smält i solen, och nu sitter halva innehållet i locket och det verkar funka dåligt att smälta tillbaka det ner i burken), jag pallade inte att städa därinne, det fick min snälla love göra istället, fastän det definitivt var min tur att städa rubbet. Att björkarna har slagit ut har inte gjort saken bättre direkt. Jag bakade nyss en tigerkaka, vi hade vaniljvisp och björnbär till. Jag vet inte om det var gott, jag hetsåt alltihop och nu mår jag illa. Jag är verkligen inte sugen på tigerkaka mer, men det hindrar ju inte att den står där, enorm känns det, på diskbänken. Som plåster på såren köpte jag nejlikor. Jag älskar nejlikor! (Ibland har jag lite svårt att komma på vilka blommor jag inte älskar, men ändå.) Jag har även planerat för ytterligare plåster på såren, jag ska ta av mina sparpengar och köpa nya skor. Jag ska köpa billiga skor, men kanske tre par. Jag får ångest av att inte ha några sommarskor att välja på. De ska gärna vara högklackade, men lätta att gå i. Ingen är gladare än jag åt kilklacksmodet. Kanske ett par i ballerinamodell också. Jag vet att det är fler saker jag behöver: linnen, klänning, leggings, BUS. Till exempel. Mer än så får jag inte tänka ut, jag har definitivt inte råd. (Det var ju det här med svart bolerokavaj, men shit, det GÅR inte.) Nu måste jag väl läsa lite lyrik. Jag vet att jag har sagt det här förr, men jag är i sanning en otacksam läsare av poesi. Jag har skrivit en genomkritisk text om Jäderlunds senaste idag, jag måste se till att ta mig ur den negativa spiralen nu när jag ska läsa de andra. Men helst: ge mig en tegelstensroman, något myllrande och samtida. Ge mig till exempel Zadie Smith. Gud, vad jag skulle föredra det nu framför de här tunna, tunna volymerna. Helt plötsligt gillar jag inte tunna böcker.

/T

Det är så varmt att jag känner att jag skulle kunna tröttna på värmen. Ja, redan. Ja, det är galet och förbjudet och allting, enligt den där allomfattande idén att man kommer att straffas med något riktigt allvarligt om man klagar på solen. Men jag har inte hängt med, det var inte direkt många veckor sen jag definitivt hängde in vinterjackan i klädkammaren, och ännu kortare tid sen jag la långkalsongerna på hyllan. Jag känner mig snuvad på något VIKTIGT, nämligen chansen att få använda vårkläderna. Ni vet, strumpbyxor och kjol/shorts, vårskor, kavajer, små söta koftor, min jacka från Barca....ja, vafan är det här egentligen? Men, och det är ju tur, det kommer nog att bli lite kallare en sväng igen. Förlåt för att jag säger så, men jag hoppas verkligen det. Jag är inte bra på sommarkläder, sommarkläder är inte min grej.

Ja, Therese, vi skriver en bok om klass. Vi gör det nu! Jag vill skriva om hur det är att flytta från ett gult radhus med dålig byggkonstruktion men en underbar och ja, välskött!, trädgård med välluktande rosor, till en villa med mexitegel och källare, och fortfarande inte ha gjort någon omvälvande klassresa. Jag vill, precis som du, att människor ska fatta att arbetarklass inte equals misär och hård uppväxt. Okej, fattar ni: ingen alkoholism, ingen fattigdom, inga skitiga hörn, ingen social utfrysthet eller inkompetens, inga trasiga eller superbilliga kläder, ingen snabbmat eller halvfabrikat, men FORTFARANDE och ÄNDÅ ingen Proust, Kafka eller Olof Lagercrantz. Inte Dramaten (inte teatern överhuvudtaget, och nästan aldrig bio heller), inte operan (OMG, min mamma skulle ha somnat, hon pallar bara musik med fart i, som Elvis). Förstår ni, ett liv UTAN ständig kamp på det ekonomiska och sociala planet, men ändå ingen KULTUR med stort K. What a waste? Jaha, kanske det. Men så såg det ut, så ser det ut.

Och ja, jag var cover-girl på Macho igår. Och intervjuad i tidningen. Jag är vårdflatan!

/T

Glöm nu inte att det är Braveheart ikväll på tv! Eller är det som man kan misstänka, att jag är den enda i världen som gillar den filmen? Rättelse: är jag den enda som inte (längre) är über-working-class som gillar Braveheart? Kan nog vara så. Det är ju de här brandtalen... Har säker skrivit om dem förut, men orkar inte leta efter så jag gör det igen: det är så otroligt rörande med brandtal om att offra sig för sitt land. Jag kan vara hur postmodern jag vill, tjusningen med brandtalen av en riktigt maskulin man får jag nog dras med ändå. Den är alldeles för primitiv för att påverkas av att jag dekonstruerar nationen, maskuliniteten och kriget med stort K.

/C

Glädjeämnen verkar outtömliga. Jag har äntligen fått min fina väska lagad så nu slipper jag den trasiga svart fjällräven, och mina svart jeans är också lagade. På stan passade jag även på att gå på Claes Ohlsson, så jag gick där och kände mig händig, tills jag insåg att jag bara köpte ohändiga saker, som grenkontakter. Visserligen köpte jag cykeldäckslagningsset, men jag skulle vilja handla verktyg, som slagborrar, eller sladdar som jag ska skarva om själv, inget så oproffsigt som grenkontakter... Som kompensation fick jag ju känna mig händig extra länge när jag lagade cykeln eftersom jag gjorde fel så jag fick ta av däcket när jag äntligen hade fixat hålet och skruvat på det. Jag älskar att bli riktigt smutsig om händerna. Shit vad nerdy, måste kanske skärpa mig. Men det är någonting med att händerna ena dagen är riktigt sketna (västgötska, leave it T) och andra dagen är målade i det perfekt röda nagellacket (Depend nr 68).

Gick till och med och nynnade i korridorerna på jobbet. Jag är vanligtvis inte en glad prick på det sättet så nu är det alltså riktigt illa, kanske är det solen som gör det. Även biverkningar av det soliga vädret kan göra en glad, som att folk tar på sig T-shirt istället för kofta och ser fantastiska ut. Slutligen kan ju den nya TV'n och dvd'n listas som glädjeämnen. Jag måste få berätta om detta nya efterlängtade lilla skötebarn: den är grå och fin, 21 tum (istället för 14 - jag vet, det är sjukt, hur kunde jag ha en 14-tummare???), tjuter inte, har platt skärm, fast ser inte high tech ut för det och en fjärrkontroll där knapparna funkar. Medelklass-sambon gav alltså med sig och insåg nödvändigheten av ny TV. Speciellt för mig är det viktigt eftersom jag ser på TV lite oftare än när det är snöleoparddokumentärer.

Önskade nu bara att jag inte var så pollenallergisk så att jag kunde vara ute en stund till och hinna städa balkongen och rensa bort maskrosorna bland tulpanerna nedanför balkongen. Ska ransonera mig en stund till att göra det imorgon. Ooo vad fint det kommer att bli.

/C

Puh, det känns som att det har varit mycket den senaste tiden. Mycket som har varit skitjobbigt, och mycket som har varit skitroligt. Och oavsett vilket blir man trött av MYCKET. Jag har en ledig dag kvar (innan jag börjar på den så kallade raden från helvetet), och den är knappast ledig. Jag måste verkligen jobba, skriva saker som jag skjutit på i evigheter. Fattar inte folk att jag behöver rätt strikta deadlines? Hursomhelst, imorgon ska det skrivas. Idag åkte M & J hem, de kom i lördags och vi har haft några fantastiska dagar med underbart väder och lagom ansträngande aktiviteter. Promenad till kyrkan och bonnstan, loppis i Bureå där jag hittade ytterligare en glasfågel till min samling, en stund vi majbrasan och så mycket spel, på teve och bräde. Idag fotboll, ibland går jag frivilligt med på att besöka idrottsevenmang utan att jag själv förstår varför. Men det var nice, jag pratade ganska mycket med B, och det var trevligt och det högg till lite i hjärtat för att saker är som de är. Men det går, det med. Sen middag och drinkar hemma hos L & K. Och just det, drinkar var det ju hos M i fredags igen. De tre senaste helgerna har inte direkt följt någon "ta hand om dina inre organ"-devis. Men jag har tagit hand om annat, jag har påbörjat mitt balkongprojekt. I balkonglådor och krukor blommar nu penséer för fullt, och på vardagsrumsgolvet står fem krukor där jag satt lökar till dahlia, fresia, ranunkel och anemon. Det är underbart, jag skulle vilja ha en vecka ledigt bara för att sitta och gräva i jorden (fastän det bara blir krukor i brist på riktig mark) och vattna, och kontemplera över mina växter, hoppas att de växer upp och blir så vackra som jag drömmer om. Jag vill skura balkonggolvet med såpa och klä bänkar i lämplig vaxduk (inte marimekko eller 10-gruppen, jag vill ha något sirligt och romaniskt, inte Josef Frank heller, fast det har jag iallafall inte råd med), och jag vill vakta pelargonskottet jag fick av M dygnet runt, medan jag läser i någon anspråkslös inredningstidning om hur man ska arrangera sin balkong. Jag vill surfa på odla.nu och lära mig mer om just mina blommor. Jag vill verkligen göra ingenting, de enda avstickare jag just nu kan tänka mig är en promenad till M och småprat över kaffekoppen och mums-mumsen eller kanske en tur till valfri loppis på jakt efter, förutom nya glasfåglar, den perfekta lilla mjölkkannan. Jag har köpt en mysdress, ja en MYSDRESS, på Ica Maxi, ja på ICA MAXI, och alla aktiviteter som tvingar mig att kliva ur den undanbedes vänligt men bestämt. Jag vill inte gå till jobbet heller, och den känslan är så obekant att jag nästan blir lite rädd.

/T

Veckans eller möjligtvis det senaste decenniets mest overkliga upplevelse måste ju ha varit att hamna i en ölkonversation med det stora spanet för ett och ett halvt år sedan och i den stunden vi börjar prata - och jag får klart för mig att jag är igenkänd när jag trodde att jag kommit undan med den största flirtattacken i historien - då går jukeboxen igång med Over and over som var den höstens och därmed det spanets ledmotiv.

You've got personality. Snygg jeanshäck. Och även en grym oförmåga att hantera vanliga mänskliga relationsvanor som att hälsa på en student som du vet vem det är.

Valborgsfirandet var i korthet mycket lyckat.

/C